Måndagen den 9 Oktober 2006 smäller det. Då börjar nämligen årets älgjakt på dessa breddgrader. Men nu i högsommarvärmen känns det långt borta. Myggen anfaller oss nu och älgflugan kommer att göra det i oktober. Man kan fråga sig vilket som är värst. Myggen är snabba och svåra att slå ihjäl. Älgflugan, eller lusen, är kanske inte så snabb men den kryper in i håret och gömmer sig och biter sig fast. När man sedan får tag i den är den svår att klämma sönder. En hårdhudad rackare. Så här står det skrivet i uppslagsboken om flugan:


Älgfluga, älglus eller hjortfluga är en platt fluga som landar på sitt värddjur (hjortar, rådjur och älgar) och bryter av sina vingar. Därefter kryper den in i håret och suger blod. Den släpper sina larver till marken och dessa blir flugor på hösten. Den biter människor, men kan inte använda människoblod för sin utveckling, betten är inte farliga på något sätt, dock kan de ge klåda och svullnad. Parasiterar på älg och andra hjortdjur. Den kallas därför också hjortfluga. Flugan hittar dig när du går i skogen. Den söker sig till ditt hårfäste i nacken och runt öronen där den kryper runt. Den är platt och mycket svår att få grepp på. Flugan är irriterande, men parasiterar inte på oss människor.
 


Om du klickar på de olika dagarna här nedanför kan du läsa om vad som har hänt i skog och mark under denna dags älgjakt.
 

Måndag 9 Oktober 2006

Tisdag 10 Oktober 2006

Onsdag 11 Oktober 2006

Torsdag 12 Oktober 2006

Fredag 13 Oktober 2006

Valexlagets vandringspris har åter fått byta bostad. Men det har inte kommit till okänt hem.
Den har varit där tidigare i ett års tid och känner sig säkert som hemma.
Rolf Alexandersson
, jaktledaren, höll nerverna i ordning och fick hela 57 poäng.
Vi gratulerar till denna triumf och önskar god jaktlycka även när det gäller en älg av kött och blod.

En vacker sensommarsöndag, den 24 september, träffades Valexlaget åter på Kretsens skjutbana på Kangeröd. Ett knappt 20-tal medlemmar dök upp och gjorde sitt bästa för att det skulle bli en spännande tävling i konsten att skjuta mot stillastående och rörligt mål. Som vanligt gällde det at skjuta 12 skott i 3 st. 4-skottserier. Mot stillastående älg klarade de flesta sig ganska bra men mot den löpande gick det något sämre för de flesta av oss. Hur långt framför skall jag hålla? Hur högt skall jag hålla? Hur långt är det kvar innan älgen försvinner bakom muren? Varje gång samma frågor. Och den usla älgen skenar iväg ganska fort på rälsen. Det gäller att ladda om så fort som möjligt och inte fundera över var det just avlossade skottet tog. Sikta in sig och trycka av är det som gäller.

Så blir det då väntan på att alla skall ha avverkat sina 12 skott. Det kanske inte riktigt är en nervös väntan men ändå lite spännande. Vissa skott kanske man har på känn att de har gått fel men man kan aldrig vara säker. Det kanske är fler än man tror som har råkat ut för vindavdrift eller annat lurigt. Under tiden dricker vi kaffe, pratar jakthistorier och om hur årets jakt skall läggas upp. Är det några poster som behöver röjas för att bli användbara? Några av jägarna har varit ute och inspekterat och inventerat behovet av vård. Och jakthistorierna flödar som sagt. Kommer ni ihåg när NN sköt efter den älgen där? Och när vi fick spåra efter den där kalven en hel eftermiddag osv.

Under tävlingens gång visar det sig att en av lagets medlemmar har ett litet jubileum i år. Det är nämligen 50 år sedan han var med på sin första älgjakt. De första 5 åren var han drevkarl men så hade han åldern och kunnandet inne för att köpa eget gevär i början av 1960-talet. Och sedan dess har det blivit många jaktdagar och många nedlagda djur. 30 Älgar har
Bertil Mattsson fällt och den första föll 1967, en tjur på 174 kilo.

Valexlagets inofficielle förste vice jaktledare, Conny Svensson, satt nästan som vanligt bänkad vid skrivbordet och med ammunitionslådan framför sig. De anländande skyttarna noterades och ett skjutprotokoll namnades. Den som behövde ammunition köpte detta och satte sig att vänta på sin tur. På fotot här bredvid ser vi när Henrik  Mattsson kontrollerar att han blir vederbörligen antecknad på listan. Någon speciell skjutordning gjordes inte upp utan den som kände sig manad gick in i skjutbåset när det blev ledigt. Banan har två bås men under tävlingen användes bara det ena. Som protokollförare satt naturligtvis jaktledaren Rolf. Dock inte när ha själv sköt, vilket skulle varit ganska orättvist. Men som han är en duktig skytt hade det kanske inte spelat någon roll.

Som kan ses på en annan länk på denna hemsida har laget fört statistik över alla fällda djur genom åren, allt från början av 1930-talet. Samma bok används fortfarande och kommer nog att räcka några år till. Men skulle den komma bort finns det ju i dagens moderna samhälle även lagrat i datorn. På bilden ser vi det prydligt noterade uppgifterna över djur, plats och skytt.